Att stå upp för friheten och oberoendet gentemot utländska krafter är inget nytt för svenskarna. Det är inte så att Det fria Sverige ”uppfunnit” frihetskampen. Vi är en del av en lång – mycket lång – frihetstradition som blommat ut och funnit kraft när det varit påkallat, för att sedan ligga vilande i tider av fred. Man vill gärna tro att just den tid man själv lever i är unik och antingen bättre eller sämre än alla andra tider. Sanningen är nog den att sakernas tillstånd alltid förändras mellan just bättre eller sämre, beroende på många olika faktorer.

Det är inte helt ovanligt att man möts av kommentarer som ”när ska detta ta slut” eller ”så här får det inte gå till” eller ”nu måste svenskarna göra något” när en artikel om någon händelse från det mångkulturella Sverige publicerats. Dylika kommentarer är förvisso bättre än ”Sverige är förlorat” eller ”det är kört” som också gärna dyker upp. Det är ju bättre att grundinställningen är att något bör göras än att bara ge upp.

Jag är inte helt ny i den nationella oppositionen och jag har genom åren gått både på vägar och villovägar inom den. Då och då har jag också sökt genvägar som – självklart – alltid visat sig vara senvägar. Det har varit upp och ner med humöret och stridsmoralen har inte alltid varit på topp. Men av någon anledning har jag alltid varit säker på att det kommer att ordna sig för oss, förr eller senare och till sist.

Nu går föreningen in i nästa fas och fortsätter göra verklighet av den vision som vi presenterade för ett halvår sedan.